Sajbermamma

Barnen testar mitt tålamod morgon, middag, kväll, i alla lägen typ. Idag när vi kom hem från dagis skulle Måns få sin belöning eftersom han med klistermärken på sin belöningstavla kommit fram till "mål" kvällen innan. Hulken på en motorcykel låg och väntade i ett skåp, inhandlad av mig idag för att överaska lillebror. Jag förklarar för Måns på vägen hem att om han uppför sig nu och inte bråkar när vi kommer hem så ska han få sin överaskning.
Men det är samma visa som vanligt, skor och kläder slängs på golvet och det är såå jobbigt att lägga in efter sig! Isa var för en gångs skull riktigt duktig men Måns trotsade och gnällde. Trots lugna och bestämda förklaringar om uppförande och belöning så hade det ingen effekt. Isa hade satt på bolibompa och det lockade mer. Jag sa att det blir ingen belöning förrän han tagit reda på kläderna. En timme senare hade jag fått nog av att se hans grejer ligga där och stänger av teven och försöker få honom att ta in sakerna, uppmuntrar honom med vad lätt det är gjort så får han sin överraskning sen. Men han gråter och tycker det är såå jobbigt. Han tar skorna tillslut, och han får beröm, men sen vill han att jag ska ta mössan. Jag vägrar. Han ligger på golvet och jämrar sig...och SOMNAR. Efter 30 min vaknar han och är ledsen. Jag tar upp honom och han får sitta i mitt knä. Han sliter sig loss och slår till mig i ansiktet. Jag blir arg och han ledsen - igen. Jag undrar om kampen om mössan ska ta hela dagen? Hur gör andra? Vad funkar egentligen? Gör jag helt fel? Är mina barn ovanligt trotsiga och besvärliga eller är det bara för att jag är själv som jag upplever det så? Jag struntar i honom ett tag. Efter ytterligare en halvtimme går han självmant ut till hallen och tar in mössan, jag berömmer och han får sin Hulken.

Jag har huvudvärk. Jag känner att något måste hända. Jag orkar inte mer. Jag vill inte att mer än hälften av min och barnens tid tillsammans ska bestå av tjat, tillsägelser, och gråt. Jag vill inte att barnens och min morgon ska va ett enda kaos och att de ska behöva bli ledsna och arga, som tur är vet jag att de uppför sig bra och trivs utmärkt på skola och dagis men det känns inte bra i mammahjärtat att lämna dem efter sådana mornar - som vi har i princip varje dag. Och varje eftermiddag är det samma sak, de liksom exploderar när jag hämtar dem. Är rädd att det blir en ond cirkel som blir allt svårare att komma ur. När jag för en tid sen trodde det var så jobbigt det kunde bli känns det ändå värre nu, eller är det bara för att jag har mindre ork kvar?

Vad ska man ta till när varken bestämdhet, uppmuntran, konsekvens eller belöningar fungerar på barnen? Jag hatar den mamman jag måste va för att få reaktioner från dem. Jag måste säga till 3-5 gånger om varje sak, tillslut skrika eller ta tag i dem och leda dem.  Nu låter det jättehemskt i mina öron när jag läser vad jag skriver men det är i huvudsak så det är. Däremellan är de ju hur goa, snälla och duktiga som helst. Men det är svårt att hinna se det bra när striderna mellan mig och dem eller mellan dem två avlöser varann hela tiden.

Vad fungerar egentligen på barn som har svårt att lyssna, som är så inne i sitt och envisa?
Jag får ångest när jag tänker på hur jobbiga jag tycker att mina egna barn är. Tiden går så fort och snart är de stora, hur kommer jag då se tillbaka på denna tiden? Och kommer de bara minnas en tjatig irriterad mamma?
Funderar på var man ska vända sig för att få bra hjälp...bvc?